Det där om personliga inlägg.

Ibland får jag en plötslig vilja att skriva nåt personligt här. Något riktigt självutlämnande och spännande. Något som inte alla vet om mig. Och idag tänkte jag låta viljan bli till handling.

En typ av musikpoesi som alltid talar till mig är den som på ett oerhört nostalgiskt sätt berättar om sångarens uppväxt. Att bli vuxen, att bli äldre, att ta sig någonstans. Antagligen, eller, helt säkert är det för att jag känner igen mig i många av dom här låtarna.

En sorts syn på livet tror jag det har att göra med. Känslan av att ständigt vara på väg någon stans. Jag har väldigt svårt att bara vara. Känna mig nöjd med livet, stimulerad med det jag gör. Jag vill ständigt vidare, bort.


För 2½ år sedan flyttade jag till Linköping. Efter en kort acklimatisering så började jag älska varje dag.

Nu har Linköping blivit vardag. Jag har börjat känna mig inrutad igen. Samma studier, vecka efter vecka. Samma fester. Samma stad, som jag inte uppfattar som det stor längre. Samma människor. Jag måste härifrån.

Italien. Ensam. 6 månader. Det är allt jag tänker på nu. Folk kanske uppfattar mig som spontan och ostrukturerad. Men det är jag inte. Jag planerar allt, in i minsta detalj.

Kanske är Italien vad jag behöver. Kanske inte. Men jag hoppas att jag kan hitta nåt jag söker där iallafall. Jag hoppas på att hitta mig själv.

 The Gaslight Anthem – Red At Night
 Håkan Hellström – Tro Och Tvivel
 Bruce Springsteen & The E Street Band – No Surrender - Live

We learned more from a three minute record than we ever learned in school