Recension: Kent - Röd

Att inte bli det minsta upphetsad över ett nytt skivsläpp av Sveriges idag största band är ganska svårt, men mina förväntningar på Eskiltunas Stolthet's nya fullängdare Röd var så nära nollställda de någonsin kunde bli. Jag hade från första stund, och har fortfarande oerhört svårt för Tillbaka till samtiden.

Men kanske har detta gett mig enbart ett ärligare intag den här gången?

Röd bygger förvisso vidare på många av de delar i Samtiden som jag inte gillade. Det elektroniskt progressiva trodde jag aldrig skulle passa Kent. Jag trodde aldrig dom skulle nå samma mörker och mystik som rocken gav dom. Men på Röd känns det som att både Kent själva, och jag som lyssnare finner något vi en bra stund saknat. Man kan säga mycket om fenomenet Kent. Som att tvinga journalister till Berlin för en endaste genomlyssning av skivan och att ha release-partyt i New York, för en skiva helt på svenska.Det är få om ens något band i Sverige som kommer undan med det. Men är några som gör det så är det just Jocke Berg och grabbarna. Men när Vals för satan (din vän pessimisten sakta tuggar igång ger de mig nåt som lika få band klarar av.

Röd når under den dryga timmen några nästan oväntat höga höjder. Nämnda Vals för satan, men även Sjukhus och Svarta linjer är brutalt vassa och gripande. Tillsammans med det översnygga skivomslaget jag inget annat än vara nöjd när Det finns inga ord bugande mullrar ut.