Recension: Thrice - Beggars

Jag har inte tidigare riktigt kunna förstå mig på de amerikanska alternativ-rockarna i Irvine-baserade Thrice. Dom har enligt mig allt för länge fumlat runt i ett stundtals väldigt tätt mörker och letat efter sin egentliga identitet och inte riktigt bestämt sig för vilka de egentligen är.

Det som började som melodisk emo-hardcore blev någonstans efter briljanta The Artist in the Ambulance en väldigt krystad och avantgardistisk post-hardcore. Progressivt var ordet.

Formatet bibehålls på Beggars, men med en enklare och stundtals öppnare framtoning. Det flörtars mer med funkiga trumkomp och mjuka piano slingor än det tidigare drivna gitarr-smattret. Det är fortfarande emotionellt och sångaren Dustin Kensrue levererar fortfarande smäktande nostalgi-känslor. Inte minst i den svävande Wood & Wire.

Är det här då albumet då Thrice äntligen hittar sig själva och sin fåra? Nja, men det är bra bit på vägen, och ett album som de nog var tvungna att göra. På vägen mot deras ess.

Bästa spår: The Weight