Kråksång kontra konst?

Hur är det möjligt egentligen? Dream Theater. Ett band bestående av ett av världens största skivbolags vassaste musiker, övermänniskor som kan lira de snabbaste och teoretiskt mest perfekta melodier får i recension efter recension pisk av en omogen och kraxande göteborgsromantiker.

Borde inte alla dessa så kallade recensenter ställas i respektive entréhall och sparkas ut med huvudet först? För hur kan ett superavancerat Petrucci-solo någonsin klassas som sämre än Hurricane Gilberts försiktiga plinkande?

Mitt svar: Konst.

Musiken, människan och kopplingen där emellan är bland det mest fantastiska som finsns. Det är en fråga om känslor. Imponering, glädje, sorg, ilska. Oändliga är möjligheterna som musik kan beröra oss på. Och i slutänden hamnar allt i det lite svårtolkade ordet som vi i svenskan kallar för konst. Det som berör oss som individer, just bara oss själva, det är just det som är konst för mig. Det som frammanar känslor. Om det så är en punk-lina om orättvisor som framkallar samma ilska hos dig som sångaren utstrålar eller en klassisk melodi som helt enkelt får dig lugn och avslappnad

Ett annat exempel är tavlor. Hur skulle någon människa någonsin vilja betala för att kolla på en av Picassos skeva och konstiga tavlor, när man lika gärna kan kolla på ett fotograi?

Om någon har missuppfattat det här som ett desperat försök att få fler att förstå Håkan Hellström så kan jag lugna er. Det har jag gett upp för länge sedan. Dock vore det fint om fler kunde förstå dom som förstår Herr Hellström.

Ett av de mest ignoranta och urusla uttryck som finns måste vara: "Det här är inte musik." Jag är själv medveten om att jag mer än en gång slängt ur mig frasen. Klumpigt. Men jag försöker sluta. För musik är enbart i betraktarens huvud. Kråksång eller inte.