Det här med The Strokes...

Sitter och minns första gången mina öron mötte Julian Casablancas ljuvt cyniska och ignoranta stämma.
Last Nite gav den där pirriga känslan av "Hur f-n har jag kunnat undgå det här?".

För det jag hörde visste jag att jag kände igen. Och jag visste ännu säkrare att jag älskade det jag hörde. Inte som i att jag hört just den låten tidigare, men jag visste direkt att jag hört spår av The Strokes i många av mina favoritbands absolut bästa låtar.

Jag börjar direkt, The Strokes debutplatta Is this it är med några andra mästerverk som till exempel The Darkness Permission to land eller Linkin Park's debutplatta Hybrid Thoery en av 2000-talets viktigaste plattor. En sökning på Sveriges största kvällstidning ger imponerande 190 resultat kopplade till bandet, där en stor del är hämtade ifrån recensioner av andra bands skivor, där The Strokes helt enkelt omnämns som största influensen. Massivt.

Inte konstigt då om bandet med sina senaste alster inte nått upp till dom Everest-höga förväntningar som människor har satt upp. Plattorna skulle antagligen hyllas om dom hade kommit ifrån vilket annat band som helst.

The Bravery, Kings Of Leon, Phoenix och Band of Horses har alla sin del av Strokes-influenser.

Det där med att influera andra är ett delikat yrke. The Strokes samlade själva ihop delar av Pearl Jam, Velvet Underground och Nirvana och synade allt med sina egna cyniska New York-ögon. I en handrörelse mot några strängar och en skinnjacka hade 2000-talet blivit indie-garagerockens årtionde. Något jag är stolt över att få uppleva. Om och om och om igen.